Vipera berus

heter den rackare på latin som förstörde min idyll vid sommarstugan på söndagseftermiddagen. Synd var det för det var ju en härlig dag. Mer känd är väl eländet som huggorm på svenska. Och det må sägas: Finns det nåt jag har respekt för/ hatar ( läs: är rädd för) så är det just huggormar. Hujedamej.
Jag skulle i all skönan ro jobba med en rabatt vi ska anlägga ( eller rabatt är väl att ta i, det är fråga om några Hansarosor) längs med en landgång vi gjorde i fjol. Runt dessa ska det då sättas små runda sjöstenar. En del av påsarna inhandlades ifjol och de har då "legat till sig" på gräsmattan över vintern. Jojo, kombinationen fuktiga stenar i en plastsäck och varm sol. Paradiset för de små rackarna. Mitt i allt då jag stod och påtade i jorden såg jag att det ringlade en bit bort. Och jag skriker i högan sky. Blodet stannar och kroppen går i off-läge. Min son är vid stranden några meter bort och undrar förstås varför jag skriker så förtvivlat. Då gäller det ju att visa sig kolugn inför sitt barn och låssas som om man har läget under kontroll. "Ojoj Hugo, det är en orm, kom hit får du se". "Mamma ska jag döda den med spaden?" ( en sån där plastspade ni vet). Han genomskådade mig direkt och skulle ställa upp för sin gamla mor. Nej tack superhjälten jag tror vi hoppar över det. Då far eländet in under terassen. Ormen alltså, inte Hugo. Hemska tanke. Tänk om den BOR där? Och bildar familj? Gudars skymning.
Efter en stund kommer den ut på andra sidan i lugn och maklig takt. Sen kommer chock nummer 2. Jag har alltid levt i den tron att huggormar hatar myror och intill landgången i fråga finns en mäktig myrstack som jag har varit stolt över. Men se nu drar eländet vidare, ca en meter i från stacken. Så mycket hjälpte den. Myrorna kittlade säkert den under magen, men den var lika nöjd i alla fall.
Då blodet så småningom började cirkulera igen rusade jag in och stängde alla terassdörrar( vi har en i varje väderstreck...) och satte mig ner för att googla. Jag hoppades och hoppades att det var en snok för jag tyckte att den såg så smal ut. Men det måste nog ha varit en svart huggorm. Enligt faktasidorna skulle man se på om det fanns några gula fläckar i nacken och om ögonen var runda eller ovala. Just ja. Sånt tänker man ju nog på då hjärnan är utan syre...
På internet finns det många sidor om dessa kräk, jag menar kräldjur. En av de värre i mitt tyckte var nog en som visade mysiga bilder på huggormar. Så värst Cosy vill jag nu inte påstå att de är. Och nej. Det är inte jag som tagit bilden på ormen ovan. Den är hämtad från Kolmårdens hemsida. Och just på sådana ställen kan huggormarna just vara, i djurparken av olika slag. Och inte i min trädgård!